Vill du ha hjälp, får du det, och ända sen dagen vi först möttes har du fått allt du bett om, av mig, även om du mycket sällan ber om något. Än en gång, fick du min hjälp, trots allt du lät mig genomgå i slutet, trots din pendlande attityd mot mig, sträckte jag ut min hand. Allt du behövde göra var att ta den, låta mig hjälpa dig upp för att sen låta dig återgå till ditt liv, och jag till mitt.

Visst, man kan tycka med tanke på din personlighet att det skall ses som en ära när du offrar din enorma stolthet och faktiskt ber om något, speciellt när du ber mig, med tanke på allt, men efter att ha sett inlägget du skrev, ser jag det inte längre som att du bad mig om en tjänst, det kändes, utan snarare som ett krav, som att du tar för givet att JAG alltid ska ställa upp på dig trots att du inte direkt ställt upp på mig, varken före, under eller efter. Så nej, det är inte längre en ära att hjälpa dig. Även om jag konstigt nog mer än gärna gör det.

Trots att jag, som alltid, svarade "Ja men det är klart jag hjälper dig!" har du mage att otacksamt prata ner mig offentligt, framför alla. Varför? Jo för jag bad dig om något tillbaks. "Ta min hand NU annars kan jag inte hjälpa dig". Det hade tagit 5 minuter, och hängandes vid kanten borde valet varit självklart, men för att ta min hand var du tvungen att släppa det du hade i andra handen, din svaghet, enligt mig, men du såg annorlunda på situationen.

Att offra något, så litet, för att få något, som du själv sa, mycket viktigt tillbaks var alltså inte lika självklart.


"Kanske bör DU se det som en ära att JAG ville hjälpa dig, trots att jag lever ett liv fyllt av press, stress, oro och ångest. Både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Trots att jag sen länge tröttnat på att hjälpa människor, ville jag ändå hjälpa dig."


Tack Ibadete. För att du bad just mig om hjälp.