Har du någon gång suttit i ett förhållande, fylld av en känsla, djup och passionerad, insnöad i en relation som i grund och botten kanske i själva verket inte varit bra för dig?

Ett förhållande som sakta men säkert kvävde dig? 

Kämpade du för att hålla elden vid liv, tveksam på om du borde fortsätta kriga när tjejen/killen plötsligt bestämmer sig för att sluta kämpa, gör slut, och försvinner, som en vindpust, som ett eko där skrattet från era lyckliga tider är det enda du hör på kvällarna varje gång du stänger ögonen? 

Du står där chockad, utan stolthet, med en frustration så stark att du bara måste ha tillbaks personen, en frustration så stark att allt det dåliga hos personen raderas och det enda du minns är ömma smekningar och långa nätter på balkongen där två personers erfarenheter berättades om och om och om igen...

Visst känner du igen dig? Vi har i princip alla varit där någon gång, och har vi inte varit där kommer vi snart vakna upp mitt i skiten... En vis person sa till mig att kärlek är samma sak som ångest, med en hårfin skillnad, tyvärr tar det år innan vi lär oss denna minimala skillnad och vissa av oss fastnar i ångesten i tron om att det är kärlek vi upplever.

Ovetskapen om skillnaden är det som dödar oss, eller rättare sagt, lurar oss att tro saker som inte stämmer, leder våra hjärtan in i känslor som vi egentligen inte känner, som vi egentligen aldrig kännt. Så fort linan är på väg att gå av gör vi vårat yttersta för att hålla kvar fisken på tråden trots att vi redan vet att linan kommer gå sönder förr eller senare, det vi egentligen borde göra är att släppa taget, åka hem, och skaffa en starkare lina inför nästa resa, en lina som håller för livet..


Vara vänner?
Som om inte frustrationen vore nog. Stoltheten har brytits ner och du står ensamm kvar på perrongen, du går mot ett tomt hem, med fötterna släpandes efter dig i blod och tårar. ni har kämpat, krigat, och offrat utan att vinna ens ett värdigt avslut. Ni har blivit halshuggna, benen har kapats och ni är trötta på livets ångestfyllda överraskningar. Du säger till dig själv "Aldrig mer....!".

Men tiden går, och myten om att passerade timmar läker t.o.m dom djupaste såren börjar visa sig även hos dig. När du väl etablerat dig igen, rest dig från leran och skakat av dig ångesten som en gång begravde dig kommer verkligheten än en gång ifatt dig, en ny överraskning, mobilen ringer, ett nummer som sen länge raderats ur telefonkatalogen men som för evigt etsats in i erat minne lyser i displayen. Ni vill inte svara, men i nio av tio fall gör ni det ändå, ni vet vilken risk ni tar, ni vet att ni har mest att förlora men nyfikenheten och oavslutade funderingar får er att svara ändå, i hopp om svar ni aldrig fått.

"Hej........."

På en sekund släcks lampan igen och allt blir svart. Du känner dig vilsen och vet inte längre vad som är upp och ner. Något droppar ner på dina kläder, blod? De sår du trodde hade läkt så fint har rivits upp igen. Du borde aldrig svarat. Det visste du. Men ändå var du tvungen....

Du har härmed officiellt blivit krönt till "Energitanken". Ett verktyg som gjorts för att slitas ut, kastas bort och glömmas, tills det nån dag behövs igen. Du lämnas sen återigen tom, kall, och övergiven. Dejavú.